Efter jag hade slutat med gymnasiet, där jag hade tagit den så kallade tvångsvenskan på så pass allvar att jag hade deltogit på två abikurser, hade jag tänkt på att pröva på ett år, hur det skulle vara att leva som svenskspråkig i Helsingfors. Det var i 1990.
Nu är det 2014 och jag har lärt mig att det må inte vara så lätt att vara finlandssvensk och snacka svenska i Finland även om jag inte testat på att vara svenskspråkig i praktiken.
Man kan väl ifrågasätta det sättet man undervisat det andra inhemska i skolorna och man kan väl också anse den största möjliga valfriheten som en ideal. Men utan tvångsvenska skulle mitt cv ha haft även flera tomma fläckor än vad som finns där nu. Jag kunde aldrig ha studerat i Norge och skulle nu ha varit arbetslös hela den perioden jag har nu bott i Borgå, d v s i tre och ett halvt år även om jag nuförtiden pendlar till vårt huvudstad för att försörja min del av bostadslånen. Det är en helt annan sak i sig om det har lönat sig, att vara sysselsätt, men det är inte svenskans fel.
Jag har till och med varit gift en gång med en finlandsvensk kvinna och jag skulle ha blivit marginaliserad från min sons tillväxt om jag inte hade förstått hans modersmål. Han är nu 6-årig och snackar flytande tre språk, snart fyra. För det behöver man inte vara en geni, men det räcker med öppen attitud. Jag också en gång sysslade litt med en finlandsvensk kvinna. Vi utövade språkpolitik i praktiken: vi båda använde våra egna modersmål, vilket inte hade något att göra att det inte blev någonting av det.
Modersmälet är ett verktyg att uttrycka sig, men andra språken är kommunikationsverktyg. Det gäller inte bara att språket formar och definierar personen men det erbjuder också en väg ut från sig själv och till någon annan person. Svenskan hotar inte vår kultur men förrikar den. Det anglosaxiska inflytandet i Finland är generellt mycket större, åtminstone bland den finskspråkiga majoriteten. Det borde man vara bekymrad för, om något, och om man anser kulturer som oförändrade och stängda systemer.
Genom att kunna språk, utvidas den etymologiska förmågan och man lär sig lättare nya språk. Genom språk förstår man inte bara filmer och sånger men människor. Är det inte bra det?
Jag har Svenska dagen fem dagar på veckan, åtta timmar. I tillägg läser jag i tillfället De sju hundbröderna till min son, ibland också Bamse även om min son korrigerar mitt uttal därför att det låter tokigt.
Jag stöder absolut vår tvåspråkighet, såsom jag är för all slags mångfaldighet. Mänskliga rettigheter anhör alla, också de som anses tillhöra majoriteten. Det är ju vårt samhälle, samhället till alla.
Nu är det 2014 och jag har lärt mig att det må inte vara så lätt att vara finlandssvensk och snacka svenska i Finland även om jag inte testat på att vara svenskspråkig i praktiken.
Man kan väl ifrågasätta det sättet man undervisat det andra inhemska i skolorna och man kan väl också anse den största möjliga valfriheten som en ideal. Men utan tvångsvenska skulle mitt cv ha haft även flera tomma fläckor än vad som finns där nu. Jag kunde aldrig ha studerat i Norge och skulle nu ha varit arbetslös hela den perioden jag har nu bott i Borgå, d v s i tre och ett halvt år även om jag nuförtiden pendlar till vårt huvudstad för att försörja min del av bostadslånen. Det är en helt annan sak i sig om det har lönat sig, att vara sysselsätt, men det är inte svenskans fel.
Jag har till och med varit gift en gång med en finlandsvensk kvinna och jag skulle ha blivit marginaliserad från min sons tillväxt om jag inte hade förstått hans modersmål. Han är nu 6-årig och snackar flytande tre språk, snart fyra. För det behöver man inte vara en geni, men det räcker med öppen attitud. Jag också en gång sysslade litt med en finlandsvensk kvinna. Vi utövade språkpolitik i praktiken: vi båda använde våra egna modersmål, vilket inte hade något att göra att det inte blev någonting av det.
Modersmälet är ett verktyg att uttrycka sig, men andra språken är kommunikationsverktyg. Det gäller inte bara att språket formar och definierar personen men det erbjuder också en väg ut från sig själv och till någon annan person. Svenskan hotar inte vår kultur men förrikar den. Det anglosaxiska inflytandet i Finland är generellt mycket större, åtminstone bland den finskspråkiga majoriteten. Det borde man vara bekymrad för, om något, och om man anser kulturer som oförändrade och stängda systemer.
Genom att kunna språk, utvidas den etymologiska förmågan och man lär sig lättare nya språk. Genom språk förstår man inte bara filmer och sånger men människor. Är det inte bra det?
Jag har Svenska dagen fem dagar på veckan, åtta timmar. I tillägg läser jag i tillfället De sju hundbröderna till min son, ibland också Bamse även om min son korrigerar mitt uttal därför att det låter tokigt.
Jag stöder absolut vår tvåspråkighet, såsom jag är för all slags mångfaldighet. Mänskliga rettigheter anhör alla, också de som anses tillhöra majoriteten. Det är ju vårt samhälle, samhället till alla.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti